Men ärligt talat vore det bullshit. Det här är mitt enda riktiga personliga utrymme (på nätet) och är det närmaste en privat dagbok jag kan komma här. Livet är inte bra just nu så varför ska jag låtsas som det på min blogg när jag gör det på alla andra ställen, inklusive riktiga livet?

Skolan går jättebra nu och jag är mer ellee mindre klar. Jag börjar jobba om en vecka och får tjäna mycket välbehövda pengar inför hösten och våren. Sommaren och värmen är här. Men innerst inne är det fan bara skit.

Jag sitter, dag ut och dag in, och ältar så in i helvete. Ångrar. Undrar. Sörjer. Allt känns bara förjvligt och jag vet inte ens vad jag önskar: att jag kunde åka tillbaka i tiden och ändra på saker som gått fel; att jag kunde åka framåt i tiden när den här ångesten tagit slut; att jag kunde googla fram svaret på mina tankar... Vad som helst.

För det här eviga ältandet gör mig uppriktigt g a l e n och jag får inget stopp på det. Samtidigt har den enda personen jag kan prata om det med fryst ut mig ur sitt liv - antagligen med förhoppningen att vi aldrig mer talas vid - så varför ens försöka? Det finns liksom bara två känslor som kan uppstå där: ilska och/eller mer sorg. Vill inte vara den egocentriska självupptagna idioten som rör upp skit bara för att kanske må bättre själv.

Vill bara begrava mig under täcket och vakna någon gång när september är slut. 

Medan det säkert finns miljoner människor som känner likadant känner jag mig ensammast i världen. Hela den här situationen är fan bara sne... Tack för mig.