Om ghosting och att vara ärlig

Jag behöver egentligen plugga nu, men ni känner ju mig (eller?), så jag gör hellre allt annat än att just plugga. Följaktligen kommer här ett inlägg som berör temat att klippa kontakten med människor som man inte vill prata med mer.
 
Ni vet när ni börjat prata med någon och efter ett tag inser att ni finner personen helt ointressant och bara vill sluta prata med hen? På grund av internets möjligheter är en vanligt förekommande metod att undvika konflikten, helt avsäga sig sitt personliga ansvar och så kallat "ghosta". Detta innebär att man raderar och blockar personen från alla sociala medier man kan tänkas ha hen på och man raderar således sig själv från dennes liv, och även dennes chanser att få en förklaring till varför man försvann. 
 
Ni som själva har blivit utsatta för något liknande, eller ni som har gjort det förut och känt skuldkänslorna flöda kanske vet varför det här egentligen inte är den bästa - om än kanske den enklaste - metoden. Visst, en del är rena douchebags och förtjänar inget annat än att krocka med en tegelvägg, men om personen är sjukt trevlig men helt enkelt inte faller dig i smaken känns det inte som rätt väg att gå. Jag har, i kombination med att bli en ärligare människa, bestämt mig för att aldrig mer använda den metoden. Det är sjukt svårt för mig då jag ,sen jag vet inte hur länge, har en sjuk konflikträdsla. Jag har otroligt svårt för att ta upp problem jag har med andra personer, speciellt verbalt. Så det är dags för en ändring, och jag har nu fått chans till att öva bort det här.
 
Min situation här i Chile är att jag har använt Tinder för att hitta folk att prata med som eventuellt kan bli mina vänner här. Genom att jag skrev ut min Snapchat och Instagram har många skrivit till mig och jag har sluppit matcha med folk för att kunna prata. Det har fungerat bra att få kontakt med folk, men många har givetvis inte fattat betydelsen av meningen "jag söker bara vänner". (Tänk er att hundra gånger få svara på frågan "har du pojkvän?!". Suck.) 
 
Hur som helst träffade jag rätt så tidigt en person som jag hade chattat sporadiskt med, och som jag efter mötet  upplevde som rätt så tråkig. Vi hade inga direkta gemensamma intressen att prata om, så konversationerna bestod mest av hur han berättade om sitt labbarbete och/eller frågade mig hur jag mår. Hur som helst kunde jag inte sluta skriva med personen (för det är ju jobbigt) utan svarade på alla hans meddelanden - som jag ofta knappt förstod hälften av, sjukt talkactive person alltså haha - mer eller mindre kortfattat. Sen sågs vi igen för ett par veckor sen på en karaokebar. Jag hade SÅ TRÅKIGT (det var en tråkig bar och personen är tråkig, fastän jag  t.o.m. var lullig). Jag ville bara hem. Men jag "fullbordade" natten genom att till och med gå flera kilometer med honom på inpå småtimmarna. Och sa till och med något om att "nästa gång får vi kolla upp ett bättre ställe", som om jag hade intresse av att umgås mer med honom. Varför gör man så?!
 
Efter det här mötet insåg jag hur mycket jag inte ville vara vän med den här människan och hur otroligt onödigt det var att ens behålla kontakten. Det var slöseri med energi för mig och slöseri för honom som hade en "låtsaskompis". Så, efter lite konsultation både från mina svenska yngre vänner och en lite äldre vän från en helt annan kultur fick jag samma svar från alla: be honest.
 
Jag hade redan gjort det för första gången - med en annan person jag träffat här som inte stack under stolen med att han ville dejta mig och gjorde alla möjliga närmanden (förutom rent fysiska) som gav mig panik till dess att jag helt enkelt berättade (spelade in ett meddelande och skickade) att det här inte kommer fungera och vi inte borde ses mer. Min ärlighet uppskattades och han varken blev arg eller raderade mig. All was well.
 
Så nu fick det bli övning nummer två, men med problemet att det handlar om att berätta för en person att man inte ens vill prata med den och inte vill vara dennes vän, fastän hen är trevlig och verkar vara en sjysst person. I mitt huvud kändes det här som en ännu svårare uppgift än att dissa en dålig Tinderdejt (dock brukar det oftast räcka med att inte höras av mer i de fallen). Han hade redan börjat ifrågasätta varför jag var så tyst och undrade om jag var arg över något. Så jag bara släppte alla hämningar och spelade in ett meddelande även till honom, där jag med autentiskt beklagande röst förklarade hur det låg till. Jag sa något i stil med att alla inte passar som vänner och att vi helt enkelt var för olika men att han absolut inte har gjort något fel, och lade till något om att det är väldigt svårt att veta hur jag ska uttrycka mig för det känns 'bitchigt'. 
 
Guess what? Han tog det bra! I den bemärkelsen att han i alla fall inte projicerade varken ilska eller sorg eller upprördhet mot mig, jag kan ju inte veta om han sprang ut och brände en bil eller tog en gråtrunkdusch. Skämtosido, fick jag den önskade frasen "no pasa nada" = "det gör ingenting" och han önskade mig god fortsättning här. Så nu har jag 2 positiva avslut av två påbörjade relationer i mitt nya, ärliga liv. Bonushistoria med budskapet 'snubbar är alltid snubbar' finns längst ner.
 
Därmed vill jag avsluta det här inlägget (som för övrigt blev längre än vad jag tänkt mig) med pepp till er som kanske har något liknande problem. I många fall handlar det kanske om mycket mer djupgående relationer, som kanske har pågått i flera år, och då kan nog ett inspelat röstmeddelande vara en undermålig metod. Men ärlighet är fortfarande det bästa botemedlet. Önskar du hellre klippa banden med en före detta vän eller liknande, istället för att sporadiskt höras av ibland utan anledning - säg det! Bara var brutalt ärlig så kan inga missförstånd uppstå. Vi lever bara en gång (klyschigt men sant för alla som inte tror på reinkarnation) och man måste lämna plats för härliga känslor, kärlek och skratt och inte obligationer och jobbiga konversationer med någon du inte tycker om.
 
Min utmaning till dig är att inte ghosta nästa person du vill bli av med oavsett hur skönt det skulle kännas att bara sudda ut hen ur din kontaktbok och dig själv från dennes. Ta konflikten!
 
 
Bonushistoria om män som beter sig som män:
Det här var, som jag nämnt, en helt okej och trevlig person fastän jag tyckte han var tråkig och ointressant att ha som vän (varför jag ville avsluta 'vänskapen'). Till den här 'vännen' hade jag från början varit väldigt tydlig med att jag inte sökte någon annan relation än vänskap. Detta togs upp ett par gånger i våra tidiga konversationer och han visade inget sådant intresse för mig varken i chattarna eller när vi sågs.
 
Ändå, ÄNDÅ, efter att jag hade släppt bomben om att jag inte ville höras av mer, ställde han mig frågan: "skulle jag ha försökt mer med dig?". Jag stelnade till och stirrade på mobilskärmen. What did I just read? Jag fick en plötslig lust att hoppa på första bästa tunnelbana hem till honom och kasta ut en drink över honom. Trodde han på riktigt att jag skulle tycka han var mer intressant _som vän_ om han "försökte mer" med mig?
 
Jag skrev dock tillbaka och spelade lite dum med ett "va?", och han fortsatte med det jag redan visste: "jag menar om du sökte kyssar eller sex eller något i den stilen". Jag kokade. Men jag höll tillbaka på spydigheterna och svarade bara "Nej."
 
Nu kommer vi till det mest otroliga, hör och häpna, för efter det svaret fick jag ett meddelande med frågan: "Hade du stört dig/blivit arg ('te hubieras enojado') om jag hade försökt?"
 
Kors i taket. En karl som inte fattar ett nej.
 
That's it. Jag var i eld och lågor. Vad i helvete tror du?! Jag har sagt hela tiden att jag inte vill ha någon intim relation och jag svarade nyss återigen på frågan att jag inte ville ha varken kyssar eller sex av dig. Så frågar du mig detta. Vad fan?! Finns det ingen gräns för hur otroligt dumma i huvudet män är? Som om min ovilja till att ha sex automagiskt skulle försvinna om en karl kom och bjöd på sin kuk.
 
Men jag valde att behålla mitt lugn. Jag svarade bara "Ja, haha." Sen skrev han okej och att jag inte behövde svara något mer. Det ville jag inte heller. Ännu mindre än förut.
 
Jag tog med full beslutsamhet bort honom och hans nummer och blockade honom på Snapchat. Good riddance. Vore det inte så att jag från början haft intentionen att inte starta något bråk, hade jag inte nöjt mig där. Jag hade ringt och skällt ut honom tills han tappade hörseln.
 
När ska folk förstå att ett nej är ett NEJ? Om jag säger att jag inte söker sex - är det inte helt absolut uppenbart att jag INTE skulle bli glad över att någon gjorde sexuella närmanden mot mig då? Utöver detta kan jag inte heller skaka av mig tanken att han, trots mina initiala markeringar, hade intentionen att faktiskt försöka sig på detta om vi skulle ses igen. Eftersom han ställde frågan. Att han, som så många andra idioter, träffade mig och såg på mig som något jävla objekt medan jag trodde vi sågs som vänner. Men speciellt: att han som så många andra inte accepterade och respekterade ett uppenbart nej.
 
Boys will be boys, brukar man säga. Jag måste motvilligt hålla med. Tills jag blir motbevisad.